Jag är fascinerad av hästfolket

Brenning: Hur får de sådana känslor för en häst?

TOKYO. Alla ser ut som Hugh Grant, till och med kinesen talar Downton Abbey-brittiska och jag utgår från att bajamajorna är helkaklade i Carraramarmor.

Nej, det är inte OS-brottningen jag är på.

Det börjar med att jag läser om travhästen Järvsöfaks begravning. Allmänheten var inbjuden till minnesceremonin där sånger som ”Country Roads” och ”Hästens bön” framfördes.

Den senare är en låt där en kvinna sjunger som om hon var en häst.

Det här fascinerar mig. Jag kan förstå att en hästägare eller en ryttare skapar ett starkt band till sin häst, att det på riktigt blir din bästa vän, men allmänheten? Samlas de och sörjer till textrader som “rid mig, kör mig, gör det där som gör att jag är lycklig här” när en travhäst går bort? På riktigt?

Jag vill inte vara respektlös, jag är bara förvånad och fascinerad. Det här vill jag verkligen förstå.

Det har otaliga gånger tycks till om ridsport från nonchalanta krönikörer och ofta lika raljant som oinsatt. Men jag vill veta mer. Så jag snörar på mig ridstövlarna, syr in byxorna riktigt rejält runt rumpan och skickar på piké-tröjan för en heldag med ridsport i Tokyo.

På jakt efter svaret på vad det egentligen är de sysslar med, de där hästmänniskorna.

Inget sport för oss veka

Plötsligt börjar marken vibrera och jag märker hur min arm sträcker sig längs sidan på jakt efter något som kan hjälpa mig. En lans, en pil, ett svärd eller åtminstone en sköld.

Tack och lov har riddaren ingen rustning när hästen kommer runt hörnet men det är lika skräckinjagande för det. De massiva, mäktiga djuren med sina pulserande ådror och häftiga andning. Fulla av adrenalin, kan jag anta.

Det är terrängritten i fälttävlan och arrangören i Tokyo har anförtrott oss journalister med att korsa banan fram och tillbaka mitt under brinnande tävling. Det är ingen bra idé.

Det är inte heller någon sport för oss veka det här. Vi som får en tår i ögat när vi ser en liten räv ligga livlös vid vägkanten. För redan den första hästen till start ramlar otäckt i vattenhindret och står på nacken, en annan fastnar i en slags buskbock och en tredje springer rakt igenom vad som ser ut som en plankhög. Jag kommer på mig själv med att skrika i falsett varje gång ett djur faller på ändan.

Det känns pinsamt, och jag är inte heller ensam svensk här för det är medaljvarning utfärdad.

När mimosorna började blandas i de svenska adelshemmen talades det inför söndagens OS-tävlingar till och med om det omöjliga: Ett äkta Moderat-hattrick. Medalj i segling, golf och fälttävlan.

Men när ritten börjar begravs de svenska medaljchanserna omedelbart i kistan. Ja, hindret heter så, det där Therese Viklund missbedömer antalet galoppsprång, tappar balansen och faller av. Med sig tar hon, ska det visa sig, också hela det svenska laget.

När är det då motiverat?

Ludwig Svennerstål tvingades stryka sig redan innan starten då hans häst inte bedömdes vara hundra procent och efter att Viklund ramlat stoppas även ersättaren Sara Algotsson Ostholt då ledarna anser att ritten är för påfrestande för hästen för att den ska gå att motivera utan sportslig chans.

Det där oroar mig lite. För om det inte går att motivera en ritt med hänvisning till hästens säkerhet då, går det någonsin att göra det? För vad är värt de riskerna? Ett guld? Ett brons?

Kvar som ensam svensk är sedan Louise Romeike. Hon lyckas faktiskt ta sig i mål – bara för att bli diskad i efterhand. Hon red tydligen inte alla hinder, och jag förstår henne. Det är vidriga, sadistiska skapelser med drakar, vatten och långa språng.

Förbundskaptenen Fredrik Bergendorf beskriver dagen som en av de rörigaste han varit med om samtidigt som de besvikna svenska ryttarna följer varandra i den mixade zonen. För svensk del är det ett rejält misslyckande och min relation till ridsporten har också fått en usel start. För det är inte bara på banan jag blir besviken.

Servicen i presstältet är under all kritik. Jag hade åtminstone förväntat mig några snittar eller en lättare Caprese men blir stående med en kopp kanderade potatisklyftor. Det är alltså potatis som japanerna rostat i ugnen för att sedan kyla ner och doppa i karamell.

Hårt, sött, kallt och fullständigt vedervärdigt.

De svenska ryttarna verkar i sin tur dricka bensinmacksslush efter tävlingen och när jag dessutom tvingas pumpa upp mitt eget vatten med en pedal efter besöket på bajamajan är botten nådd. Här kan jag inte vara kvar.

Men jag får höra om något annat. Samma kväll ska det svenska hopplandslaget träna inför tisdagens tävlingar och det berättas om hästar värda 200 miljoner kronor samt en hemlig H&M-arvtagerska som äger halva landslaget.

Det här måste ändå ha något.

Kommer ut med en potatis mellan benen

Det börjar också bra på den mäktiga hopparenan i centrala Tokyo. I presscentret diskuteras vilka vintage-butiker som är bäst i staden (en har bara Chanel-väskor och en annan Louis Vuitton, Gucci och Fendi) och jag känner direkt att nu är vi liksom på rätt väg.

När min kollega dessutom lyckas buda in ett mindre hav av död fisk rakt in på läktaren börjar min kärlek till ridsporten gro. Det ska den också fortsätta göra.

Den lugna musiken i kombination med den täta luftfuktigheten gör att det känns som att befinna sig på Sturebadet när vi slår oss ner på läktaren. Sedan gör de entré, de svenska stjärnorna. Först kommer Malin Baryard Johnsson på den frustande Indiana och efter henne eleganten Rolf-Göran Bengtsson på Ermindo W.

Sedan följer Peter Fredricsson med 200 miljoner kronor mellan benen och Henrik von Eckerman med en potatis. Hästarna All Inn och King Edward alltså.

Det är All Inn som är gulklimpen, ägd av Sveriges fjärde rikaste kvinna H&M-arvingen Charlotte Söderström. Jag tänker att alla hästarna egentligen borde ha sina prislappar på tömmarna så att vi noviser förstår vilka vi ska uppskatta mest.

För visst ger det en extra dimension att föreställa sig att det är hundratals miljoner som bajsar där på innerplan.

Det ser ut som hästarna ska hoppa över ett Attefallshus när de påbörjar sin ansats men jag får information att hindren ”bara” är satta till ”lätta” 140 centimeter. De ska tydligen höjas till tävlingen och dessutom ställas i svåra kombinationer med mer eller mindre omöjliga svängar.

De där ondsinsta banskötarna har tydligen hittat ner från bergen även de.

Är ingenting för mig

Sverige har i alla fall vackra ljusblå tröjor och ännu finare blir det när speakern annonserar ”Sir Gregory Wathelet” varpå en belgare rider ut med exakt den typ av underbett man vill att en Sir Gregory ska ha.

Jag glider ner i stolen som om den var en bekväm rottingfåtölj samtidigt som brisen luftar mitt hår och saknar bara den där gurkskivan i vattenglaset för att få den totala spa-upplevelsen. Det är njutbart.

Men när jag verkligen känner hur jag och ridsporten knutit äktenskapets band under den skymmande Tokyo-himlen så får vi beskedet att en av hästarna från terrängritten behövde avlivas på plats med allvarliga skador på ena ledbandet. Då känns det inte roligt längre.

Jag lämnar istället hästarenan med en kluven inställning till det hela.

De är mäktiga och majestätiska de här djuren och det är fascinerande att se samspelet mellan det stora berget av muskler och den lilla, taniga människan på dess rygg. Men terrängritten är alldeles för dramatisk och rent av farlig för att jag ska tycka att det känns riktigt bekvämt.

Någonstans där kanske jag också börjar närma mig de där människorna på Järvsöfaks minnesstund. För visst får jag känslor för hästarna bara genom att vara nära dem, se dem och imponeras av dem.

De är fantastiska djur och min djupaste sympati hamnar hos dem. Men därför kommer jag också ha väldigt svårt att gå på terrängritt igen.

Se hela OS i Tokyo på discovery+

Allt om sommar-OS 2021 i Tokyo

Stor guide: Hela OS-programmet dag för dag, tv-tider och svenska truppen

OS-guide: Friidrott OS-guide: Handboll OS-guide: Fotboll Medaljligan OS 2021

Publisert: